Jag har omedvetet börjat kalla mig själv singel. Vet inte vad som hänt, varför eller någonting men av smsen igår att dömma är det nog bra om jag förbereder mig på att bli dumpad. Ett avslutat kapitel. ”Jag älskar dig, tror jag. Det känns som att något slagit slint.” eller ”Just nu känns det inte som att jag kommer komma ner till dig igen. Något är inte som det ska.”

När jag somnade var klockan strax efter ett och jag vaknar som på beställning prick klockan sex. Behöver ju åtminstone inte oroa mig över att missa pappa med familjs avgång.

Ironiskt att jag för ett halvår sedan mådde bra, det finns bekräftat i min andra blogg. Samma dag jag skrev det, för ett halvår sedan, begick min bror självmord. Och nu, när han firar ett halvår som död, verkar tydligen mitt förhållande ta slut. Jag var helt säker på att allt vi sa var sant, alla ord var på riktigt och att det verkligen skulle vara han och jag för alltid.

Jag tror det är första gången någonsin jag känner av sån där ”dagen efter ångest”. Eller så är det bara en sån där dag när allt är lite jobbigare. Kanske. Jag vet inte.

Har redan skickat tre sms idag, med ”jag älskar dig, förlåt . . . osvosv”. Detta trots att jag är väl medveten om att pengarna är slut på hans mobiltelefon vilket gör att han inte kan svara. Nämnde jag att jag ringt två gånger också? Första gången fick jag ett nyvaket ”måste sova mer, hörs sen.” och andra gången ett konstant upprepande pip-ljud som antydde att det var upptaget på linjen.

Jag vill inte vara beroende av en annan människa och dess uppmärksamhet, men det är jag. Kanske för att försäkra mig själv om att mitt hjärta inte kommer krossas – för han skulle kunna göra det, hur lätt som helst.

”Nej, du skrämmer mig inte..” och ”jamen, jag känner likadant..” utan att mena, bara för att jag inte visste bättre.
Det är annorlunda nu, på riktigt liksom. Jag menar varenda ord jag säger, men är det ömsesidigt? Hur ska jag kunna vara säker? Hur ska jag kunna veta att han inte är som jag var? Att han inte bara säger sina ord, instämmer och spelar ett spel för att han inte vet bättre. För att han hoppas på att få känna likadant eller för att inte göra mig ledsen förrän han är alldeles säker. Hur vet jag det?

Åh, jag måste lära mig att kontrollera det här. Annars kommer jag få plågas av att tankarna tar över alla känslor och blir till verklighet inom mig utan att det ens skett minsta antydan till att det skulle kunna vara sanning. Ett litet dammkorn upptäcks i mitt huvud och förstoras minst tiotusentrehundrastuttioåtta gånger, och så blir det så här.
 Kanske att det beror på att jag är i Skåne, långt bort, ensam och sårbar.

Idag är det fredag mina vänner. Och liksom igår spenderar jag dagen i sängen, trots att det finns mängder av saker jag borde göra. Försenad höstdepression känns det här som, mina piller är inte tillräckligt starka för att förmildra smärtan över att måsta döda den där underbaringen som växer inuti.

Så kvällen fortsätter i sängen, jag ska dricka svart vinbärssaft ur vinglas och spela nintendo, titta igenom några filmer och hoppas på sällskap av J över msn.

Trevlig fredag.

Jag saknar så jag vet inte vart jag ska ta vägen, jag saknar så det gör ont. På riktigt, bokstavlig smärta. Ingen dum metafor för att försöka beskriva i ord hur det skulle kunna kännas om det var fysiskt. Den här saknaden är så stor att den gör fysiskt ont. Och jag känner mig så sjukt ensam. Helt ensam här längst ner i Sverige. Jag vill inte bo här, jag vill ha honom nära, jag behöver honom nu. Jag är ledsen och jag mår inte bra överhuvudtaget. Hur kan man må bra när man vet att man måste döda ett barn som växer i en, ett barn man redan döpt och vet kommer bli världens vackraste lilla unge. Hur jag ska klara det, det här, jag vet inte.

Och som svar på någons fråga, det är inte bara barnet som ska behöva mig nej, jag ska behöva det också. Men det är så mycket mer än så utöver behövandet. Tid, pengar, trygghet. Jag har inte det, men jag har kärlek. Och jag behöver någon som behöver mig, jag behöver känna mig behövd. Är det att utnyttja barnet? Men det är bara drömmar, när det egentligen är honom jag saknar, honom, han som jag inte kan tvinga på ett barn han inte känner sig redo för. Det är klart som korvspad att det inte är okej.

Men om jag rymmer då, jag försvinner, stänger av min mobil och stänger ut världen ytterligare. Ingen vet något om vart jag tagit vägen. Jag vet att jag skulle klara det, och jag vet att jag skulle kunna göra det. Det skrämmer mig lite, att jag faktiskt skulle kunna packa ihop mina saker och gå härifrån nu på en gång. Men Jonatan, jag älskar Jonatan.

Det värsta har lagt sig och jag tror att jag låtit mig övertygas, trots att jag inte är den som vill ha en utbildning, ett fint jobb, en karriär och all trygghet ordnad innan jag föder ett barn till världen, så är J det. Han vill klara allt det där först, före familjen. Och det vore bara fel av mig att tvinga på honom ett barn han inte vill ha eller känner sig redo för.

Och jag har tänkt, jag vet inte hur det fungerar och jag är inte direkt troende. Men det känns ändå fint att föreställa sig att de döda är någonstans och då är himlen en bra plats. Himlen finns alltid med en, var man än är. Och vad jag funderat på är om de som inte är någon också hamnar i himlen, de som dödas innan de hunnit utvecklas till människa, får även de en plats i himlen? Jag tror det, jag vill tro det. Och jag tror att P kommer ta hand om mitt barn där uppe. Jag vet det. Han var en fin kille, och han älskade barn. Storebror ska få ta hand om min son.

JAG VILL INTE.

men jag kommer göra det för hans skull, vilket jävla manus. det finns inga manus i en värld där man ständigt ska rätta sig efter andra, ta hänsyn till andra och låta alla andra gå före. I en värld där du själv alltid kommer i sista hand.

När den är död finns det ännu en som väntar på mig i himlen. Människor kallar mig för ängel dagligen, änglar hör hemma i himlen.

Testet var positivt, eller negativt.. Jag vet inte. Någon växer i min mage. Vilket gör mitt liv komplicerat igen. Aldrig kan det få vara enkelt och flyta på sådär fint som det verkar göra för somliga.

Äsch, jag vet inte.

Efter en grå dag med ett konstant regn fallande från ovan är marken nu täckt av ett smutsvitt lager snö. Sveriges sydligaste landskap är täckt av snö som snart ska övergå till slask. Är det konstigt att man blir deprimerad?

Min mens borde kommit för sådär 5-7 dagar sedan men är lika frånvarande som solen. Jaha tänker jag, som förra månaden blev beordrad att göra ett återbesök om det skulle strula med blodflödet från underlivet även denna månad. Decembers test visade inga spår av en graviditet, men möjligen var det för tidigt att se och imorgon är det dags för nästa. För enkelhetens skull vore det nog bäst med ett negativt svar; ”nej, inga bäbisar växer här för tillfället”. Men vad jag hoppas på är en annan sak och hur jag reagerar om jag får det resultatet är en helt annan värld. Jag anar inte. Nej jag antar att det får bli den enkla vägen den här gången, för hans skull. OM det skulle vara något i magen.

 Nu har jag ätit middag och kikat efter solresor för sommaren och vinterveckor för påsken. Ska ha en fortsatt lugn kväll i sällskap av kylan och febern.

Årets första skoldag är avklarad, försovning från samlingen i aulan som jag inte visste att vi skulle ha, religionslektion med ny lärare som troligtvis kommer göra ämnet om möjligt ännu tråkigare än vad den förra läraren lyckades med. Omotiverande.

Tvätten är tvättad och det som inte fortfarande hänger på torklinan är invikt i garderoben.

Dessutom har jag tagit kontakt med ungdomsmottagningen och har en tid imorgon. Skippar några timmar i skolan och tar mig till storstaden för att kissa i en plastmugg istället.  Och de lovade mig en tid för samtalskontakt också.

Idag är en händelserik dag.

Och jag är tveksam till min egentliga ålder, siffrorna jag har nått upp till ligger på en betydligt lägre nivå än vad jag känner mig som.