”Nej, du skrämmer mig inte..” och ”jamen, jag känner likadant..” utan att mena, bara för att jag inte visste bättre.
Det är annorlunda nu, på riktigt liksom. Jag menar varenda ord jag säger, men är det ömsesidigt? Hur ska jag kunna vara säker? Hur ska jag kunna veta att han inte är som jag var? Att han inte bara säger sina ord, instämmer och spelar ett spel för att han inte vet bättre. För att han hoppas på att få känna likadant eller för att inte göra mig ledsen förrän han är alldeles säker. Hur vet jag det?

Åh, jag måste lära mig att kontrollera det här. Annars kommer jag få plågas av att tankarna tar över alla känslor och blir till verklighet inom mig utan att det ens skett minsta antydan till att det skulle kunna vara sanning. Ett litet dammkorn upptäcks i mitt huvud och förstoras minst tiotusentrehundrastuttioåtta gånger, och så blir det så här.
 Kanske att det beror på att jag är i Skåne, långt bort, ensam och sårbar.

Efter en grå dag med ett konstant regn fallande från ovan är marken nu täckt av ett smutsvitt lager snö. Sveriges sydligaste landskap är täckt av snö som snart ska övergå till slask. Är det konstigt att man blir deprimerad?

Min mens borde kommit för sådär 5-7 dagar sedan men är lika frånvarande som solen. Jaha tänker jag, som förra månaden blev beordrad att göra ett återbesök om det skulle strula med blodflödet från underlivet även denna månad. Decembers test visade inga spår av en graviditet, men möjligen var det för tidigt att se och imorgon är det dags för nästa. För enkelhetens skull vore det nog bäst med ett negativt svar; ”nej, inga bäbisar växer här för tillfället”. Men vad jag hoppas på är en annan sak och hur jag reagerar om jag får det resultatet är en helt annan värld. Jag anar inte. Nej jag antar att det får bli den enkla vägen den här gången, för hans skull. OM det skulle vara något i magen.

 Nu har jag ätit middag och kikat efter solresor för sommaren och vinterveckor för påsken. Ska ha en fortsatt lugn kväll i sällskap av kylan och febern.

Jag förbarmar mig själv lite som reser hem imorgon med en väska fullpackad av smutstvätt efter att ha spenderat veckor med föräldrar och deras fina tvättmaskiner. Det blir till att boka tid i tvättstugan när jag anländer imorgon strax efter lunch, det är ju inte som att jag har tusen andra saker att göra nu i veckan – förutom möjligtvis allt skolarbete jag borde gjort under lovet.

Utöver tvättandet kommer jag hinna med ett par vändor till ica och dessutom tänker jag se till att få fram mina träningsskor så att jag kan ta mig i kragen och börja motionera. Och därimellan ska jag uppsöka en ungdomsmottagning och se vad som sker inuti min mage. Veckan är planerad utan att ens ha börjat. Tur att jag fick en kalender i julklapp då min förra råkade ut för en liten incident och jag fått leva kalenderlös i närmare en månad.

Jag känner ångesten komma krypandes. Den övertar min insida, bit för bit, klamrar sig fast och förbereder sig. Förbereder sig för att slå till när jag anar det som minst, när jag är som minst förberedd.

Jag kommer inte att få somna av rädslan för att bli övergiven, lämnad. Kommer inte att få träffa J på över en vecka. Och trots att jag vet att han aldrig skulle lämna mig eller göra någonting för att såra mig – jag vet det. Jag är övertygad om det. Trots det, så tvekar jag.

Nyfikenhet, nämnde jag att det är något som präglar min personlighet allra mest? Det är det. Jag är nyfiken och frågar lite mer än vad jag borde veta. Men frågar man inte så får man ju inte veta… som det så fint heter. Jag förstår dock inte varför jag vill veta hur många … där, eller överhuvudtaget. Sluta fundera, eller åtminstone fråga.

Jag startade något nytt, något anonymt, just för att slippa vara ”xxx”. För att slippa omgivningens frågor om vad jag menar med det jag skriver. För att slippa arga bekanta som blivit omnämnda.

Och till sist för att kunna skriva om det som verkligen bekymrar mig, och allt annat. För tillfället är det illamående, utebliven mens och osäkert sex som bekymrar mig. Mannen är högst angelägen om att det blir piller som trollar bort lillen som eventuellt växer i min mage, min mor står troligtvis på samma sida. Men inte jag. Pojken har redan fått ett namn och ingen vet om han faktiskt finns där inne, men jag planerar att rymma genom landet för att få behålla honom. Flytta till okänd plats, byta namn och börja mitt eget liv. När jag inser att jag aldrig någonsin skulle vilja leva utan min man, men ber han mig döda pojken så förstår jag inte. Det är som att döda mig.

Nämnde jag att jag gärna planerar i förväg och låter saker växa långt ur händerna på mig? Dessutom är jag väldigt bra på att överreagera för småsaker. Inte för att jag är den som blir kallad ”Drama-queen” på släktkalasen.

På måndag är jullovet slut vilket innebär att resan hemåt bär av imorgon.