Idag är det fredag mina vänner. Och liksom igår spenderar jag dagen i sängen, trots att det finns mängder av saker jag borde göra. Försenad höstdepression känns det här som, mina piller är inte tillräckligt starka för att förmildra smärtan över att måsta döda den där underbaringen som växer inuti.

Så kvällen fortsätter i sängen, jag ska dricka svart vinbärssaft ur vinglas och spela nintendo, titta igenom några filmer och hoppas på sällskap av J över msn.

Trevlig fredag.

Efter en grå dag med ett konstant regn fallande från ovan är marken nu täckt av ett smutsvitt lager snö. Sveriges sydligaste landskap är täckt av snö som snart ska övergå till slask. Är det konstigt att man blir deprimerad?

Min mens borde kommit för sådär 5-7 dagar sedan men är lika frånvarande som solen. Jaha tänker jag, som förra månaden blev beordrad att göra ett återbesök om det skulle strula med blodflödet från underlivet även denna månad. Decembers test visade inga spår av en graviditet, men möjligen var det för tidigt att se och imorgon är det dags för nästa. För enkelhetens skull vore det nog bäst med ett negativt svar; ”nej, inga bäbisar växer här för tillfället”. Men vad jag hoppas på är en annan sak och hur jag reagerar om jag får det resultatet är en helt annan värld. Jag anar inte. Nej jag antar att det får bli den enkla vägen den här gången, för hans skull. OM det skulle vara något i magen.

 Nu har jag ätit middag och kikat efter solresor för sommaren och vinterveckor för påsken. Ska ha en fortsatt lugn kväll i sällskap av kylan och febern.

Årets första skoldag är avklarad, försovning från samlingen i aulan som jag inte visste att vi skulle ha, religionslektion med ny lärare som troligtvis kommer göra ämnet om möjligt ännu tråkigare än vad den förra läraren lyckades med. Omotiverande.

Tvätten är tvättad och det som inte fortfarande hänger på torklinan är invikt i garderoben.

Dessutom har jag tagit kontakt med ungdomsmottagningen och har en tid imorgon. Skippar några timmar i skolan och tar mig till storstaden för att kissa i en plastmugg istället.  Och de lovade mig en tid för samtalskontakt också.

Idag är en händelserik dag.

Och jag är tveksam till min egentliga ålder, siffrorna jag har nått upp till ligger på en betydligt lägre nivå än vad jag känner mig som.

Förresten har jag bokat tvättid nu, imorgon förmiddag bär det av till tvättstugan! Tre maskiner bokade så det borde gå relativt fort.

Hur skoldagen ser ut är det ingen som vet, åtminstone inte jag.

Och två gånger idag har jag nästan satt eld på min lilla lägenhet utan hemförsäkring. Jag borde överväga den där försäkringen..

YES!! 2008 – motionsåret, är räddat. Mitt 2008 med joggingturer och allt för att hälsan ska må bra. Jag kikar efter klätterväggar i närmaste storstad och bestämmer mig snart för att boka in ett prova på pass i kalendern. Kalendern ska föra protokoll över hela mitt år, världens år, 2008.

Jag kanske borde förklara vad som räddat motionsåret också eftersom jag inledde hela inlägget med en spännande mening menad att locka läsare att fortsätta läsa. Jag hittade mina skor! Längst ner i garderoben, där stod de och såg besvikna ut. Jag vet inte om det var för att jag hittade dem igen och de kände att nu, nu kommer de få börja jobba igen efter några välförtjänta månaders (års) semester, eller om det kanske var så att de la till den där besvikna minen för att bättra på mitt dåliga samvete över att varit en lat soffpotatis såpass länge nu och de bara fått stå där och samla damm. Kanske att jag får ett svar på det när jag knyter dem på fötterna och börjar röra mig nu i veckan. Förhoppningsvis.

Storstaden lockar av flera anledning, ungdomsmottagningen, solarium, schampoo och nya värmeljus. Jag är bra på att förbruka värmeljus! Ännu en fin egenskap hos mig.

Jag känner ångesten komma krypandes. Den övertar min insida, bit för bit, klamrar sig fast och förbereder sig. Förbereder sig för att slå till när jag anar det som minst, när jag är som minst förberedd.

Jag kommer inte att få somna av rädslan för att bli övergiven, lämnad. Kommer inte att få träffa J på över en vecka. Och trots att jag vet att han aldrig skulle lämna mig eller göra någonting för att såra mig – jag vet det. Jag är övertygad om det. Trots det, så tvekar jag.

Nyfikenhet, nämnde jag att det är något som präglar min personlighet allra mest? Det är det. Jag är nyfiken och frågar lite mer än vad jag borde veta. Men frågar man inte så får man ju inte veta… som det så fint heter. Jag förstår dock inte varför jag vill veta hur många … där, eller överhuvudtaget. Sluta fundera, eller åtminstone fråga.