För det mesta vill jag bara hoppa från en bro. För det mesta är det enda som hindrar mig att jag inte orkar gå till en bro, eller att jag är fast på jobbet. Att vara fast någonstans är en stor anledning till att jag vill slänga mig över ett broräcke och falla. Känna luften mot min kropp och falla fritt.

Jag är så trött på allt. Så trött på att vara den smarta. På att ständigt ha allt uträknat i mitt huvud, veta hur det kommer sluta innan alla andra ens hunnit uppfatta att det är något på gång. Så trött på att jobba 50-60 timmar i veckan.

Så trött på att inte kunna tömma mitt huvud hela tiden.

Han var inte bara en pojkvän. Han var min bästa vän också. Jag sa allt till honom, berättade om allt i mitt huvud, rapporterade om allt som skedde, både intressanta och meningslösa saker. Och nu, nu är jag ensam kvar. Hur ska vi någonsin kunna vara vänner? Jag tror inte det går. Vi pratar ju inte.

Och det är nog dags att byta jobb nu. ”Du ser så allvarlig ut.. eller, du ser alltid sådär fundersam ut, som att du går omkring med tunga hemligheter inom dig..”