JAG ÄR SÅ JÄVLA ARG.

Vaknar upp, undrar vad klockan är, ser att jag fått sms, undrar om jag ska läsa nu eller sen, ville ju bara veta vad klockan är och sen somna om, tjugo över åtta, nyfiken, läser sms. J…? Könssjukdomar? Du borde testa dig? Så vet du. Tänker jävla idiot, slänger bort mobilen, försöker somna om, två sekunder går, inser att det är omöjligt. Skriker. Skriker. Skakar. Hatar. Skriver sms, raderar, skriver nytt, skickar inte, skriver, skickar inte, tänker att han inte är värd det. Lugna ner dig innan du skickar något.

Men det är ju fint att han hör av sig. Och jag behöver sova. Behöver behöver behöver.

Som att vi någonsin kommer vara vänner. Han kan dra åt helvete. På riktigt.

Jag är så arg.

För det mesta vill jag bara hoppa från en bro. För det mesta är det enda som hindrar mig att jag inte orkar gå till en bro, eller att jag är fast på jobbet. Att vara fast någonstans är en stor anledning till att jag vill slänga mig över ett broräcke och falla. Känna luften mot min kropp och falla fritt.

Jag är så trött på allt. Så trött på att vara den smarta. På att ständigt ha allt uträknat i mitt huvud, veta hur det kommer sluta innan alla andra ens hunnit uppfatta att det är något på gång. Så trött på att jobba 50-60 timmar i veckan.

Så trött på att inte kunna tömma mitt huvud hela tiden.

Han var inte bara en pojkvän. Han var min bästa vän också. Jag sa allt till honom, berättade om allt i mitt huvud, rapporterade om allt som skedde, både intressanta och meningslösa saker. Och nu, nu är jag ensam kvar. Hur ska vi någonsin kunna vara vänner? Jag tror inte det går. Vi pratar ju inte.

Och det är nog dags att byta jobb nu. ”Du ser så allvarlig ut.. eller, du ser alltid sådär fundersam ut, som att du går omkring med tunga hemligheter inom dig..”