Vet inte vad jag ska säga, vad jag ska göra. Vad gör man när allt känns fel? Vad gör man när livet verkar meningslöst? Vart vänder man sig när alla lämnar en? När man är alldeles ensam kvar.

Jag känner mig så ensam, inser hur beroende jag är av en annan person och jag skäms. Skäms över att veta att hela min trygghet kretsar kring en annan människas närvaro i mitt liv. När blev det så här? Jag som alltid levde efter att ensam är stark.

Ett citat som finns i mitt huvud för tillfället är ”Grunden till svartsjuka är rädslan att förlora den man älskar.” Och det kan ju ligga något i det. Så länge svartsjukan kan klassas som sund och hälsosam är det väl inget fel med att uppleva sådana känslor. Men vad är en sund relation till svartsjuka? Vad är egentligen okej att känna?

Åh jag vet inte. Människor fortsätter överge mig, varför skulle han då stanna kvar? Jag orkar ju inte ens med mig själv alla gånger, varför skulle han då göra det?