Jag är som den knubbiga pojken med glasögon som blir vald sist på idrotten. Jag är som den försiktiga flickan som får göra alla grupparbeten ensam. Jag har inga vänner här. Och jag väljer det själv. Helgen tillbringade jag ensam i mitt rum på ungefär 12 kvadratmeter, igår lämnade jag det inte ens för att ordna något ätbart i köket.

Jag väljer att vara ensam. Varför?

Känner mig lika deprimerande som buddhismen.

Vart jag ville komma med det här inlägget var att jag precis kom ifrån min religionslektion. Vi fick i uppgift att två och två diskutera buddhismens livssyn och självklart gick alla iväg två och två, medans jag satt där ensam kvar. Då gick jag också. Hem.