Innan jag träffade den här mannen såg jag ner på alla som deppade över att en pojke svikit, lämnat och kvar stod de ensamma med tårar och ilska. Jag trodde inte att det var så svårt att ta, jag kunde verkligen inte förstå. Men nu, nu vet jag att de där talesätten som säger att någon är så söt så man får hål i tänderna och det andra om att det faktiskt är en stor lättnad att få höra något man behöver höra, när det faktiskt känns som att hela världen lyfts från ens axlar. Jag upplever dessa känslor och kan relatera till dessa välbekanta meningar, inser att de är sanna.

Jag vet ännu inte hur det blir, vad som komma skall eller vad som är fel. Men han älskar mig och han vill inte ge upp om oss. Och det är väl det som räknas? Eller hur?

Jag väntar på ett samtal, inom en halvtimme ska jag få svar på mina frågor.

Återkommer.