Jag är som den knubbiga pojken med glasögon som blir vald sist på idrotten. Jag är som den försiktiga flickan som får göra alla grupparbeten ensam. Jag har inga vänner här. Och jag väljer det själv. Helgen tillbringade jag ensam i mitt rum på ungefär 12 kvadratmeter, igår lämnade jag det inte ens för att ordna något ätbart i köket.

Jag väljer att vara ensam. Varför?

Känner mig lika deprimerande som buddhismen.

Vart jag ville komma med det här inlägget var att jag precis kom ifrån min religionslektion. Vi fick i uppgift att två och två diskutera buddhismens livssyn och självklart gick alla iväg två och två, medans jag satt där ensam kvar. Då gick jag också. Hem.

Kalla mig gärna självgod, men är det inte underbart de där dagarna då man faktiskt känner att man är snyggare än andra. Jo det är det. Och det är en alldeles utomordentligt trevlig känsla att upptäcka att en människa man känt ett visst sting av avund gentemot, och antagit haft ett vackert utseende, egentligen faktiskt är rent ut sagt ful. Och jag vet, det finns inga fula människor och min irritation kan tas för mer avund – men faktiskt så känns det mycket bättre nu. Jag kan bara ana hur hårt det måste kännas för självförtroendet att redigera sina bilder så brutalt mycket som människan faktiskt måste ha gjort för at få till den drastiska skillnaden jag såg mellan fotografier och verklighet.

Jag är varken fylld av svartsjuka eller avund längre, för jag är snyggare.

Nu är det min tur att vara osäker, att tveka. Jag tvivlar, överväger, funderar och förstår inte alls vad jag håller på med. Bygger upp scenarier i huvudet som säger att han valde att kämpa för oss endast för att kunna försäkra sig om att återfå sina två lost-säsonger. Jag undrar om han inte kunde med att göra mig mer ledsen än vad jag var, att han känner sig tvungen för att fortsätta kämpa bara för att han lovat mig. Jag läser vad han skriver till och om med sina vänner. Jag märker hur han ljuger, eller undanhåller sanningar för mig.

Jag behöver inte fler lögner.

Och så läser jag vad jag skrivit, hej titta på mig. Jag verkar se mig själv som någon slags relationsexpert. Det är jag inte, men jag är bra på att stötta, bra på ordspråk och bra på motiverande, inspirerande meningar.

Det är det enda som betyder något. Att vi älskar varandra och vill fortsätta kämpa. Så det är vad som händer, han bad om förlåtelse och jag förstår. Samtalet avslutades med orden ”jag älskar dig” jag kunde inte besvara det för jag grät så. Tårar av lättnad. Tårar av glädje.

Aldrig har jag älskat någon som jag älskar honom.

Och nu skärper vi oss, det är slut på den ständiga konversationen vi har via sms, chatt, telefon och så vidare. Jag ska inte låta mig ta honom för givet, vi ska göra nya saker och sluta gå i samma gamla fotspår. Det är sånt som får känslorna att svalna. Jag är kär.

Innan jag träffade den här mannen såg jag ner på alla som deppade över att en pojke svikit, lämnat och kvar stod de ensamma med tårar och ilska. Jag trodde inte att det var så svårt att ta, jag kunde verkligen inte förstå. Men nu, nu vet jag att de där talesätten som säger att någon är så söt så man får hål i tänderna och det andra om att det faktiskt är en stor lättnad att få höra något man behöver höra, när det faktiskt känns som att hela världen lyfts från ens axlar. Jag upplever dessa känslor och kan relatera till dessa välbekanta meningar, inser att de är sanna.

Jag vet ännu inte hur det blir, vad som komma skall eller vad som är fel. Men han älskar mig och han vill inte ge upp om oss. Och det är väl det som räknas? Eller hur?

Jag väntar på ett samtal, inom en halvtimme ska jag få svar på mina frågor.

Återkommer.

Jag har omedvetet börjat kalla mig själv singel. Vet inte vad som hänt, varför eller någonting men av smsen igår att dömma är det nog bra om jag förbereder mig på att bli dumpad. Ett avslutat kapitel. ”Jag älskar dig, tror jag. Det känns som att något slagit slint.” eller ”Just nu känns det inte som att jag kommer komma ner till dig igen. Något är inte som det ska.”

När jag somnade var klockan strax efter ett och jag vaknar som på beställning prick klockan sex. Behöver ju åtminstone inte oroa mig över att missa pappa med familjs avgång.

Ironiskt att jag för ett halvår sedan mådde bra, det finns bekräftat i min andra blogg. Samma dag jag skrev det, för ett halvår sedan, begick min bror självmord. Och nu, när han firar ett halvår som död, verkar tydligen mitt förhållande ta slut. Jag var helt säker på att allt vi sa var sant, alla ord var på riktigt och att det verkligen skulle vara han och jag för alltid.

Jag tror det är första gången någonsin jag känner av sån där ”dagen efter ångest”. Eller så är det bara en sån där dag när allt är lite jobbigare. Kanske. Jag vet inte.

Har redan skickat tre sms idag, med ”jag älskar dig, förlåt . . . osvosv”. Detta trots att jag är väl medveten om att pengarna är slut på hans mobiltelefon vilket gör att han inte kan svara. Nämnde jag att jag ringt två gånger också? Första gången fick jag ett nyvaket ”måste sova mer, hörs sen.” och andra gången ett konstant upprepande pip-ljud som antydde att det var upptaget på linjen.

Jag vill inte vara beroende av en annan människa och dess uppmärksamhet, men det är jag. Kanske för att försäkra mig själv om att mitt hjärta inte kommer krossas – för han skulle kunna göra det, hur lätt som helst.