”Nej, du skrämmer mig inte..” och ”jamen, jag känner likadant..” utan att mena, bara för att jag inte visste bättre.
Det är annorlunda nu, på riktigt liksom. Jag menar varenda ord jag säger, men är det ömsesidigt? Hur ska jag kunna vara säker? Hur ska jag kunna veta att han inte är som jag var? Att han inte bara säger sina ord, instämmer och spelar ett spel för att han inte vet bättre. För att han hoppas på att få känna likadant eller för att inte göra mig ledsen förrän han är alldeles säker. Hur vet jag det?

Åh, jag måste lära mig att kontrollera det här. Annars kommer jag få plågas av att tankarna tar över alla känslor och blir till verklighet inom mig utan att det ens skett minsta antydan till att det skulle kunna vara sanning. Ett litet dammkorn upptäcks i mitt huvud och förstoras minst tiotusentrehundrastuttioåtta gånger, och så blir det så här.
 Kanske att det beror på att jag är i Skåne, långt bort, ensam och sårbar.