Jag startade något nytt, något anonymt, just för att slippa vara ”xxx”. För att slippa omgivningens frågor om vad jag menar med det jag skriver. För att slippa arga bekanta som blivit omnämnda.

Och till sist för att kunna skriva om det som verkligen bekymrar mig, och allt annat. För tillfället är det illamående, utebliven mens och osäkert sex som bekymrar mig. Mannen är högst angelägen om att det blir piller som trollar bort lillen som eventuellt växer i min mage, min mor står troligtvis på samma sida. Men inte jag. Pojken har redan fått ett namn och ingen vet om han faktiskt finns där inne, men jag planerar att rymma genom landet för att få behålla honom. Flytta till okänd plats, byta namn och börja mitt eget liv. När jag inser att jag aldrig någonsin skulle vilja leva utan min man, men ber han mig döda pojken så förstår jag inte. Det är som att döda mig.

Nämnde jag att jag gärna planerar i förväg och låter saker växa långt ur händerna på mig? Dessutom är jag väldigt bra på att överreagera för småsaker. Inte för att jag är den som blir kallad ”Drama-queen” på släktkalasen.

På måndag är jullovet slut vilket innebär att resan hemåt bär av imorgon.