JAG ÄR SÅ JÄVLA ARG.

Vaknar upp, undrar vad klockan är, ser att jag fått sms, undrar om jag ska läsa nu eller sen, ville ju bara veta vad klockan är och sen somna om, tjugo över åtta, nyfiken, läser sms. J…? Könssjukdomar? Du borde testa dig? Så vet du. Tänker jävla idiot, slänger bort mobilen, försöker somna om, två sekunder går, inser att det är omöjligt. Skriker. Skriker. Skakar. Hatar. Skriver sms, raderar, skriver nytt, skickar inte, skriver, skickar inte, tänker att han inte är värd det. Lugna ner dig innan du skickar något.

Men det är ju fint att han hör av sig. Och jag behöver sova. Behöver behöver behöver.

Som att vi någonsin kommer vara vänner. Han kan dra åt helvete. På riktigt.

Jag är så arg.

För det mesta vill jag bara hoppa från en bro. För det mesta är det enda som hindrar mig att jag inte orkar gå till en bro, eller att jag är fast på jobbet. Att vara fast någonstans är en stor anledning till att jag vill slänga mig över ett broräcke och falla. Känna luften mot min kropp och falla fritt.

Jag är så trött på allt. Så trött på att vara den smarta. På att ständigt ha allt uträknat i mitt huvud, veta hur det kommer sluta innan alla andra ens hunnit uppfatta att det är något på gång. Så trött på att jobba 50-60 timmar i veckan.

Så trött på att inte kunna tömma mitt huvud hela tiden.

Han var inte bara en pojkvän. Han var min bästa vän också. Jag sa allt till honom, berättade om allt i mitt huvud, rapporterade om allt som skedde, både intressanta och meningslösa saker. Och nu, nu är jag ensam kvar. Hur ska vi någonsin kunna vara vänner? Jag tror inte det går. Vi pratar ju inte.

Och det är nog dags att byta jobb nu. “Du ser så allvarlig ut.. eller, du ser alltid sådär fundersam ut, som att du går omkring med tunga hemligheter inom dig..”

Vet inte vad jag ska säga, vad jag ska göra. Vad gör man när allt känns fel? Vad gör man när livet verkar meningslöst? Vart vänder man sig när alla lämnar en? När man är alldeles ensam kvar.

Jag känner mig så ensam, inser hur beroende jag är av en annan person och jag skäms. Skäms över att veta att hela min trygghet kretsar kring en annan människas närvaro i mitt liv. När blev det så här? Jag som alltid levde efter att ensam är stark.

Ett citat som finns i mitt huvud för tillfället är “Grunden till svartsjuka är rädslan att förlora den man älskar.” Och det kan ju ligga något i det. Så länge svartsjukan kan klassas som sund och hälsosam är det väl inget fel med att uppleva sådana känslor. Men vad är en sund relation till svartsjuka? Vad är egentligen okej att känna?

Åh jag vet inte. Människor fortsätter överge mig, varför skulle han då stanna kvar? Jag orkar ju inte ens med mig själv alla gånger, varför skulle han då göra det?

Otäckt.

Jag säger då det, o-t-ä-c-k-t.

Antar att jag pga namnvalet till den här bloggen faktiskt får skylla mig själv när det kommer till vilka sökord människor använder sig utav för att hitta hit. “pension+bidrag”. Jag känner tyvärr inte att jag har några som helst tips utav det slaget att erbjuda! Tyvärr.

Jag vet att det låter klyschigt och typsiskt något sånt där man bara säger, men när jag kommer hem till min stora stad igen tänker jag verkligen ta tag i allt. Tänker börja äta normalt, träna regelbundet och öva upp mitt sociala liv så det känns bekvämt.

Det är främst hur jag äter nu som upprör mig, jag vet att jag äter på tok för lite, känner hur svag jag är i hela kroppen och är medveten om att jag borde äta. Men äter jag? Nej. Jag vet inte ens varför. Dagarna går så snabbt nu för tiden. Igår flög dagen i väg och frukosten åts klockan fem, ja 17.00. Och nu slår det mig att jag borde röra ihop något att kalla för lunch/middag/kvällsmat när jag egentligen har en oskriven regel att jag inte äter efter 20. Det gör det svårt för mig.

Jag måste skärpa mig. Men hur äter man normalt och vad är en hälsosam relation till mat?

 

Jag är som den knubbiga pojken med glasögon som blir vald sist på idrotten. Jag är som den försiktiga flickan som får göra alla grupparbeten ensam. Jag har inga vänner här. Och jag väljer det själv. Helgen tillbringade jag ensam i mitt rum på ungefär 12 kvadratmeter, igår lämnade jag det inte ens för att ordna något ätbart i köket.

Jag väljer att vara ensam. Varför?

Känner mig lika deprimerande som buddhismen.

Vart jag ville komma med det här inlägget var att jag precis kom ifrån min religionslektion. Vi fick i uppgift att två och två diskutera buddhismens livssyn och självklart gick alla iväg två och två, medans jag satt där ensam kvar. Då gick jag också. Hem.

Kalla mig gärna självgod, men är det inte underbart de där dagarna då man faktiskt känner att man är snyggare än andra. Jo det är det. Och det är en alldeles utomordentligt trevlig känsla att upptäcka att en människa man känt ett visst sting av avund gentemot, och antagit haft ett vackert utseende, egentligen faktiskt är rent ut sagt ful. Och jag vet, det finns inga fula människor och min irritation kan tas för mer avund – men faktiskt så känns det mycket bättre nu. Jag kan bara ana hur hårt det måste kännas för självförtroendet att redigera sina bilder så brutalt mycket som människan faktiskt måste ha gjort för at få till den drastiska skillnaden jag såg mellan fotografier och verklighet.

Jag är varken fylld av svartsjuka eller avund längre, för jag är snyggare.

Nu är det min tur att vara osäker, att tveka. Jag tvivlar, överväger, funderar och förstår inte alls vad jag håller på med. Bygger upp scenarier i huvudet som säger att han valde att kämpa för oss endast för att kunna försäkra sig om att återfå sina två lost-säsonger. Jag undrar om han inte kunde med att göra mig mer ledsen än vad jag var, att han känner sig tvungen för att fortsätta kämpa bara för att han lovat mig. Jag läser vad han skriver till och om med sina vänner. Jag märker hur han ljuger, eller undanhåller sanningar för mig.

Jag behöver inte fler lögner.

Och så läser jag vad jag skrivit, hej titta på mig. Jag verkar se mig själv som någon slags relationsexpert. Det är jag inte, men jag är bra på att stötta, bra på ordspråk och bra på motiverande, inspirerande meningar.

Det är det enda som betyder något. Att vi älskar varandra och vill fortsätta kämpa. Så det är vad som händer, han bad om förlåtelse och jag förstår. Samtalet avslutades med orden “jag älskar dig” jag kunde inte besvara det för jag grät så. Tårar av lättnad. Tårar av glädje.

Aldrig har jag älskat någon som jag älskar honom.

Och nu skärper vi oss, det är slut på den ständiga konversationen vi har via sms, chatt, telefon och så vidare. Jag ska inte låta mig ta honom för givet, vi ska göra nya saker och sluta gå i samma gamla fotspår. Det är sånt som får känslorna att svalna. Jag är kär.

Innan jag träffade den här mannen såg jag ner på alla som deppade över att en pojke svikit, lämnat och kvar stod de ensamma med tårar och ilska. Jag trodde inte att det var så svårt att ta, jag kunde verkligen inte förstå. Men nu, nu vet jag att de där talesätten som säger att någon är så söt så man får hål i tänderna och det andra om att det faktiskt är en stor lättnad att få höra något man behöver höra, när det faktiskt känns som att hela världen lyfts från ens axlar. Jag upplever dessa känslor och kan relatera till dessa välbekanta meningar, inser att de är sanna.

Jag vet ännu inte hur det blir, vad som komma skall eller vad som är fel. Men han älskar mig och han vill inte ge upp om oss. Och det är väl det som räknas? Eller hur?

Jag väntar på ett samtal, inom en halvtimme ska jag få svar på mina frågor.

Återkommer.